Mai, 2014: Den første dagen vi var her nede syklet vi opp Passo del Mortirolo oppe i Bormio, en klatring med sykkel som fikk franske legender som Alpe d`Huez, Galibièr og Mont Ventoux til å virke lette. Noe lignende hadde vi ikke opplevd før.
Etter Mortirolo var det derfor sånn at vi tenkte at mange overdrev når de snakket om at Monte Zoncolan er en god del brattere og hardere enn Mortirolo. Det kunne vel ikke være mulig…..
Jeg gledet meg til å begynne på turen opp Zoncolan. Til tross for en ganske tøff dag i går med Monte Grappa var motivasjonen på topp. Det tok ikke mange hundre meterne før jeg forstod hvorfor denne klatringen kalles et inferno….»La porta dell inferno» står det på banneret over starten på den styggbratte klatringen som av mange er regnet som det aller hardeste fjellpasset i verden som brukes i sykkelsirkuset.
Når det er 20% stigning sammenhengende i nesten en hel km er det bare en ting å gjøre: gispe etter luft.
Så kom rytterne opp, bak et kobbel av motorsyklister og biler. Det er mildt sagt ganske utrolig at de klarte å ha slik fart opp her. En video som jeg tok da etappe-vinner Michael Rogers kom opp følger under, og nr 2 Pelizzotti samt den unge italieneren Bongiorno som var uheldig med at en tilskuer skulle gi ham et dytt opp og klarte dytte ham inn i hjulet til Rogers, slik at Bongiorno måtte sette bena i bakken. Bongiorno falt ikke av sykkelen, men problemet er at du setter du bena i bakken kommer du ikke i gang igjen så raskt med pedaltråkket fordi det er så bratt. Å stoppe på Zoncolan er egentlig i seg selv en utfordring.
Tommy Hansens refleksjoner fra dagen på Monte Zoncolan
Skall man orera kring de senaste två dagarnas upplevelser under Giron så kan man naturligtvis ösa ur cykelögonblick och bedrifter men jag skall nöja mig med något kort och hellre låta tanken dröja vid människorna, maten, espresson och landet – och förstås grabbarna bus, kollegorna på hjul.
Cykel först. Jag skall inte sticka under stol med att jag är stolt över att ha tagit mig upp några av cykelvärldens tuffaste fjällpassager – inte utan paus förvisso men på hjul. Känslan av accomplishment är stor och ödmjuk.
Så, Italien. Jag tycker om att strosa för mig själv, glo mitt i vimlet på wärdshuset, lite vid sidan om så där och höra de italienska glosorna studsa mellan väggarna. Jag känner mig hemma här. Jargongen, antipastan, korvarna, skinkan den lufttorkade, espresson, pastan. Jag säger bara det, pastan.
Vid toppen av Monte Grappa pep jag iväg så länge att kollegan trodde jag cyklat ner. Han väntade på colan och jag, jag satt under eken och luktade på blommorna. Jag ljög med signore och käkade lasagne o kaka och viftade med lätt hand bort andra ting. Ja vi blev bjuda på champagne och paninis när vi gick fel på veg ned och hamnade på privat fest och inte på cafè.
Vid foten av Zoncolan, och den största idrottsliga utmaning jag varit med om, bodde vi i en 1600-tals stenkåk i en klockarby skött av en familj som tog så väl hand om oss att man baxnar. På bruten engelska och allt det där.
Från grillen nere i byn en lokal korv i bröd som fick mina smakslökar hoppa högt.
We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.OkPrivacy policy